For our much-anticipated annual feast of music-making at Confidencen this June the fire of creativity is ignited by the music of Johannes Brahms. Back in 1853 Schumann introduced Brahms to the world in an article entitled ‘New Paths’ (‘Neue Bahnen’), which was published in his journal Neue Zeitschrift für Musik. There he zealously proclaimed that the young composer’s mission was ‘to give voice to the highest expression of the times in an ideal way’. Writing 130 years later, I would express the idea rather differently, but this is in essence what O/Modernt hopes to do in each and every concert programme.

This endeavour must be solidly grounded, however. It must be based on a clear sense of both the nature of music and its purpose in our time. When Schumann penned his famous essay, Brahms was just twenty years old – hardly more than a boy. Though he had seen some evidence of what Brahms could do, Schumann therefore placed his trust in youth. Having plucked up courage (urged on by his lifelong friend, the violinist Joseph Joachim), the young composer knocked on the door of the Robert and Clara Schumann’s house in Düsseldorf. The congenial, supportive setting created by the older couple brought out the very best in Brahms. He soon played through his unpublished compositions for them and extemporised on the piano, exploring the ‘most wonderful regions’, as Schumann recalled, and drawing his listeners into ‘more and more magical circles’. The very day after his unannounced arrival, Schumann wrote in his diary: ‘Visit by Brahms – a genius!’

At O/Modernt we also place a great deal of faith in the imaginative energy of young people, welcoming them in an encouraging and open-hearted way. We sometimes even dare to look for inspiration by knocking on the doors of some of the foremost composers of our time – commissioning new works and paying visits to the spiritual home of Arvo Pärt at his foundation in Estonia, for example. But we have something even more profound in common with Brahms, who went on to fulfil the weight of expectation heaped upon his innocent shoulders. Brahms learned how to compose progressive new music by turning to the old – forensically cherishing the music of the past in order to reinvent history and (so to speak) to remember the future. The modus operandi allowed him to discard the fashion of his day, which was to compose music according to word-based agendas, and create a pure or absolute sound world in which Bach and Beethoven could be placed side by side as two aspects of the same life-affirming tradition.

Forging an alliance between Bach and Beethoven, two of the renowned Three Bs of music (with Brahms himself eventually becoming the third), is no longer seen as a radical departure from accepted norms – quite the contrary! But that is in very large part because Brahms tore up the dusty roll of honour and rewrote the history of music. As happens repeatedly – perhaps almost inevitably – in the arts, the avant garde (represented in this case by Brahms of all people, with his grizzled beard and Biedermeier comforts!) redefined the tradition. In so doing, he opened the way to the unexpected juxtapositions that we revel in at O/Modernt, whereby, as in this year’s festival programme, the music of Brahms can be performed alongside ‘Smells Like Teen Spirit’ by the rock band Nirvana!

Our innovative programming goes hand in hand with the belief that music from all ages, spanning all continents and genres, has a profound ability – rooted in our very being – to give expression to the whole gamut of human emotions, from the deepest suffering to ecstatic joy. Beyond that, it seems to allow us even to transcend human emotions – which might be another way of saying that it ceaselessly strives to redefine the accepted limits of the normal. In any case, in another token of the philosophy bequeathed by Brahms, music affords us ever new pathways into our own inner landscapes – reflecting and echoing places that lie beyond the domain of words alone.

Living in such troubling and disturbing times, we continually ask ourselves as creative artists, what we can do to improve the world that we share. One possible answer is that we can use music as a way of exploring our own inner landscapes to deepen our understanding of ourselves. This, in turn, brings greater clarity to our relations with others and sets in motion a process of sympathy and healing. Indeed, I see every act of music-making – every gesture of interconnected musicking, as I prefer to describe what we do – as a form of healing. At the end of his Brahms eulogy, Schumann speaks in the most general terms about the everlasting power of art: ‘In every era there presides a secret alliance of kindred spirits. Ye who belong together, close your ranks ever more tightly, that the Truth of Art may shine more clearly, diffusing joy and blessings over all things.’ There is, of course, no need for secrecy and no need to close ranks (images that show Schumann responding to the special conditions of his own troubled time), but there is every reason to seek out a community of kindred spirits who are united in the knowledge that music has the power to bring joy and blessings to all things.

Hugo Ticciati

Välkomstord från den konstnärlig ledaren

Under en stor del av vår efterlängtade årliga vecka av musikskapande på Confidencen i juni låter vi Johannes Brahms musik vara den gnista som tänder kreativitetens eld. Robert Schumann introducerade år 1853 Brahms för världen i en artikel med rubriken ”Nya banor” (Neue Bahnen), som publicerades i hans tidskrift Neue Zeitschrift für Musik. I artikeln framhöll han entusiastiskt att den unge tonsättaren kunde ”på ett idealiskt sätt ge uttryck för det högsta i tiden”. Såhär 130 år senare skulle jag nog uttrycka mig annorlunda, men samma strävan finns i varje konsertprogram som sätts samman inom ramen för O/Modernt.

Ambitionen måste dock ha en stadig fot i verkligheten. Den måste bygga på en stark förståelse för både musiken i sig och dess syfte i vår tid. När Schumann skrev sin berömda essä var Brahms bara tjugo år gammal, knappast mer än en yngling. Men Schumann hade sett exempel på Brahms förmågor och vågade lita till ungdomen.
Efter att ha tagit mod till sig (påhejad av sin livslånga vän, violinisten Joseph Joachim), knackade den unge tonsättaren på Robert och Clara Schumanns dörr till deras hus i Düsseldorf. Den trygga och stöttande miljön i det äldre parets hushåll lockade fram det bästa i Brahms. Han spelade sina ännu inte publicerade kompositioner för dem och improviserade på pianot i ett utforskande av ”de mest ljuvliga trakter” som Robert Schumann senare mindes det, liksom hur han drog lyssnarna in i ”mer och mer magiska cirklar”. Dagen efter det oannonserade besöket skrev Schumann i sin dagbok: ”besök av Brahms – ett geni!”.

Också i O/Modernt sätter vi stor tillit till ungdomens kreativa energi i en uppmuntrande och öppenhjärtig miljö. Ibland vågar till och med vi söka inspiration genom att knacka på dörren till vår tids stora mästare – att beställa verk av och besöka Arvo Pärts andliga hem i hans stiftelse i Estland är ett exempel. Men vi har också någonting mer djupgående gemensamt med Brahms, som sedermera skulle komma att uppfylla de förhoppningar som lagts på hans oskyldiga axlar. Brahms lärde sig att komponera framåtblickande musik genom att blicka mot det gamla – att forensiskt vårda det förgångnas musik för att återuppfinna historien och (så att säga) minnas framtiden. Detta modus operandi tillät honom att förkasta samtidens mode, att komponera efter särskilda ordbaserade agendor, och skapa en ren och absolut ljudvärld i vilken Bach och Beethoven kunde placeras sida vid sida för som varande två aspekter av samma livsbejakande tradition.

Att knyta ett band mellan Bach och Beethoven, två av musikens välbekanta B:n (varav Brahms skulle komma att bli det tredje), anses inte längre som ett radikalt avsteg från den accepterade normen – snarare tvärtom! Men detta beror till stor del på att Brahms slog hål på en dammig kanon och skrev om musikhistorien. Såsom ständigt sker – möjligen oundvikligen – i konsten, var det avant-gardet (här representerat av Brahms av alla människor, med sitt gråsprängda skägg och i Biedermeier-erans gemytlighet!), som omdefinierade traditionen. Med detta öppnade han dörren till de oväntade sammankopplingar som O/Modernt frossar i, där Brahms musik, som i årets upplaga, kan framförs tillsammans med ”Smells Like Teen Spirit” av rockbandet Nirvana!
Vår innovativa programläggning går hand i hand med övertygelsen om att musik från alla tider, över alla kontinenter och genrer, har en grundläggande förmåga – rotad i vår själva existens – att kunna uttrycka hela vidden av mänskliga känslor, från djupaste smärta till extatisk glädje. Utöver detta tycks den kunna nå bortom mänskliga känslor – vilket kan vara ett sätt att säga att den ständigt strävar efter att förflytta normalitetens gränser. Hur som helst, med ett uttryck från den filosofi som Brahms efterlämnat, visar musiken oss hela tiden nya vägar in i vårt inre landskap – i reflektioner och ekon från platser som ligger bortom ordens räckvidd.

I dessa oroliga och skrämmande tider frågar vi oss ständigt som konstnärer vad vi kan göra för att förbättra den värld vi lever i. Mitt svar är att vi kan använda musiken för att nå till inre djup, lära oss om oss själva och ge större klarhet åt våra relationer till andra. Detta skapar i sin tur förståelse och helande. Och i grunden ser jag varje musikalisk handling – varje gest av tvärkopplat musicerande – som jag vill beskriva det som – som ett slags helande. I slutet av sitt lovtal över Brahms skriver Schumann i mer allmänna ordalag om konstens odödliga kraft: ”I varje era finns en hemlig allians mellan själsfränder. Ni som hör samman, slut era led tätare ihop, så att Konstens sanning kan lysa klarare och sprida glädje och välsignelse över allting”.

Det finns såklart ingen anledning till hemlighetsmakeri eller att sluta leden tätare samman (bilder som hör samman med den orosfyllda tid som Schumann levde i), men det finns all anledning att leta efter sin skara av själsfränder som förenas i övertygelsen om att musiken har möjligheten att sprida glädje och välsignelse över allting.

Hugo Ticciati

Artwork Michael Kenna